Väntar på ångesten

Som rubriken säger, jag väntar på ångesten. Har nationella i MaC på fredag, men är inte klar med sista kapitlet i boken. Ligger efter i de andra ämnena i skolan också. Jag har helt enkelt inte orkat med skolan de senaste veckorna. Ja, jag är över det som hänt, ja, jag mår bra nu. Men jag är helt slut. Jag orkar så få saker nuförtiden, orkar inte skola, orkar inte lufsarna, ingenting orkar jag. Om folk bara visste hur mycket energi som gått åt till att komma över det, om de bara visste... Men hur kan de veta? De har inte varit med om det. De har inte tillbringat 2½ år med att komma över något utan att förräns först mot slutet få hjälp. Att skolan när det inträffade inte erbjöd hjälp av något slag? Det är fan sjukt. Men men, det hjälper inte att älta det, kommer inte må bättre av det. Nu väntar jag som sagt bara på ångesten, jag vill att den ska komma så att jag tar tag i mig själv och lär mig det jag behöver kunna för att klara provet. Snälla? Men att bara vänta, det hjälper inte. Blir mer eller mindre galen över det, samtidigt som det är skönt att bara gå hemma och ta hand om sig själv, ta hand om fiskarna, ta hand om rummet...

Natt-tankar

Skriftliga nationella i EngB om mindre än 9 timmar, ämnet är "the road to adulthood" "... is long and rocky and winding and full of crossroads" får se vad man får för underrubriker sedan. Men jag lär ha en del att säga i vilket fall som helst, så det ska nog gå bra. Bättre än förra året när vi skrev EngA.

Pratade en del med E nu ikväll, det var skönt, man redde ut saker, fick saker sagda som man inte kunnat säga på 4 månader. Jag har kommit över honom, men jag bryr mig om honom. Komplicerat kanske, men sånt är livet.

För övrigt känns det som om saker håller på att reda upp sig. Jag börjar faktiskt komma över det som hände under högstadietiden och det är sjukt skönt. Att kunna se människor på bussen och kunna möta deras blickar utan att må dåligt.Saker kommer att bli bra, det som inte redan är upprett kommer bli det inom en snarlik framtid. Jag kommer att må bra igen, på riktigt. Det är skönt att kunna vara lycklig utan att direkt efteråt göra en djupdykning.

Om fyra månader befinner jag mig i Kanada. Det har gått nästan 4 månader på det här året nu. Nyår känns inte alls långt borta. Snart är jag där, det är nästan lite läskigt. Jag har aldrig haft resfeber, men jag kanske börjar få det nu? Det pirrar lite sådär i magen när jag tänker på det i alla fall...

Idag har jag i alla fall ätit en massa choklad och druckit en massa vatten. Man behöver inte så mycket mer än det. Faktiskt.

Skolarbetet går väl sådär, har två svenskatexter som ska vara inne på onsdag, har börjat på en av dem. Har nationella i MaC nästa vecka, och har ett halvt kapitel kvar i boken. Vet inte om jag orkar det, och jag orkar faktiskt inte bry mig om jag klarar det eller inte. Att komma över saker tar energi. Energi som jag annars hade lagt på skolarbetet. Behöver komma över saker helt och hållet. Sedan vila och samla energi. Sedan ta tag i saker på riktigt. Jag hoppas bara att mina lärare, och föräldrar, inser och förstår det.

Jag borde nog sova nu, istället för att rabbla upp en massa tankar och lyssna på musik. Men Summoning är mysiga, riktigt mysiga. Och huvudet är fullt av tankar som virvlar och ögonen rinner. Men jag mår bra, för saker kommer lösa sig.

Päskling finns där också, oavsett vad. Han finns där och älskar mig trots att jag är så olik honom på så många sätt. Att bli tagen för precis den jag är, att inte ha några förväntningar på sig hur jag borde vara, det betyder en massa för mig. Att veta att han alltid finns där och fångar en när man faller. Inte sagt att vänner inte kan fånga en, men han finns där på ett annat sätt. Svårt att förklara men jag tror att alla ändå vet vad jag menar.

Nej, jag mår bra. Jag mår bra av att veta att allt kommer ordna sig och då kommer jag må bra på riktigt. Och nu ska jag nog sova. Eller läsa lite. Läsa räknas som skolarbete. Det är bra. Boken är bra. Choklad är också bra, ska nog äta upp en del av den.

Men men. Nationella när jag sovit. Och S fyller 17. Blir nog en bra dag till slut. Film med päskling på kvällen. D-dag på tisdag. Ting på torsdag. Som sagt, blir nog bra till slut.

Godnatt.

Dagar som den här...

Sådana där dagar då man bara inte borde ha gått upp, när man inte orkar. När man först tänkte ta sig till lektionen 8.20, inser att man inte pallar, att man kan göra det arbetet hemma istället. Så man tänker ta sig till lektionen 10.00, men inser att man inte orkar den heller. Sjukanmäler sig. Försöker intala sig själv att man faktiskt kommer gå till lektionen 12.30, och komma ihåg att snacka med läraren, så att hon tar bort sjukanmälningen för eftermiddagen. Får väl se hur det går... När humöret bara sjunker, när man trodde man mådde bra, bättre än på länge, så orkar man inte. Man har alltid den där gnagande oron i magen, tänk om...? Näsan är sliten och rinnig tack vare pollenallergin, som inte blir bättre av kattallergin, och att man inte orkat ta sig samman och fixat ny medicin som faktiskt funkar. Plus att jag misslyckades med att poppa popcorn. Hej misslyckad. Nu lär dessutom nudelvattnet koka över. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill lägga mig och sova och glömma dagen. Jag orkar inte ta itu med livet när jag mår bra, för jag har inte hunnit samla krafter än. Man ställer sig frågan, varför jag? Varför ska just jag må dåligt, varför ska just jag vara svag?

Rubrikhjälp...

Troligtvis till skoltidningen sedan, ska bara läsa igenom, skriva om, och hela det köret... Samt hitta en vettig rubrik. Hjälp?

”Skoltiden på Spyken ska vara präglad av positiva erfarenheter.” Visst låter det fint?
Men jag undrar lite över vad som menas med ”positiva erfarenheter”.

Jag kan knappast neka till att det var ett enorm lyft att börja på Spyken, efter att tidigare ha gått på Vikingaskolan. Man fick trevliga klasskompisar, vettiga lärare, trevligare lokaler, etc etc. Men när den där ”chocken” börjat dö ut, när man vant sig vid Spyken och inte längre har i närminnet hur det var i grundskolan, börjar man se alla bristerna.

Att man ofta stannat kvar i skolan i ”onödan” är ett faktum. Anledningen till att man stannar kvar är för man tror man har lektion om, säg, 2 timmar. Det står ju så på schemat? Så man går omkring där, på det hela taget har man 2 timmar dö-tid som man inte får något direkt vettigt ut av. Sen går man till lektionen, sitter och väntar. Och väntar. Och väntar. Och väntar lite till. Efter att lektionen skulle ha börjat får man beskedet ”Han/hon är inte här idag. Lektionen är inställd.” Jaha. Tack så mycket. Jag hade kunnat vara hemma för 2 timmar sedan, och gjort något vettigt. Jag vet inte hur många gånger det här har hänt mig, men förmånga är det.

Förförra gången tröttnade jag rejält. Jag tycker synd om stackaren som kom krypandes, 15 minuter efter att lektionen skulle ha börjat, och meddelade att lektionen blivit inställd. Då vi satt utanför klassrummet och väntade, hade vi disskuterat lite, varför systemet inte funkade som det skulle. Vad kunde man göra så att det funkade? Så när den här personen en kvart senare kommer och meddelar att vi får gå hem, finns det ett ”visst” missnöje. Så jag häver ur mig ungefär exakt allt vi kommit fram till och vad vi tycker om hur det fungerar. Allt i hopp om att hon kan se till att det faktiskt funkar.

Blir man studiemotiverad av att behöva stanna kvar i skolan i onödan, av att inte få veta vilka lektioner som är inställda?
Skapar det en trevlig stämning på skolan att ha en massa uppretade elever?
Vill niondeklassare välja en skola där man allt som oftast stannar kvar timmar i onödan?
Kan hon inte lägga upp på det allsmäktiga FRONTER vilka lärare som är sjuka, dvs, vilka lektioner som är inställda, samt vilka uppgifter man bör göra hemma istället?
Borde det inte gå att använda TV-monitorerna som finns över hela skolan till något vettigare än att tala om för elverna att de ska rösta på Amanda i IDOL?

Hon lyssnar på vad vi har att säga, och vi går hem, fortfarande smått irriterade över all tid som man hade kunnat göra något vettigt under istället.

När jag någon dag senare går förbi receptionen ser jag en lapp där om vilka lärare som är borta och vilka lektioner som är inställda, och jag måste erkänna att jag blir förvånad. De lyssnade faktiskt på vad eleverna tyckte. De gjorde en klar förbättring. Det kanske finns hopp om världen trots alls? Även på FRONTER var det upplagt vilka lärare som var borta. Nu saknades bara att TV-monitorerna skulle innehålla någon mer relevant information...

So far, so good, trodde de naiva små eleverna. Men icke.

Det blev naturvetarvecka, och man hade en föreläsning på LTH som slutade lite efter 10. Lektionerna på förmiddagen var inställda, och på eftermiddagen hade man en lektion halv två. Så man åkte hem, och satte sig att ta tag i lite skolarbete. När klockan närmade sig 1, kollade man på FRONTER att läraren inte var sjuk, avslutade man vad man höll på med, tog skolväskan och tog sig till skolan. Bara för att få veta att den lektionen var inställd. Tack. Igen. Nu tappade jag allt förtroende jag hade för er. Ni säger att ni ska fixa det, ni fixar det, men inte fullt ut. Uppenbarligen gick det inte att lägga upp alla lektioner som var inställda? Motiveringen om varför inte? ”Hon ville att ni skulle komma hit och få uppgifter att göra.” För det gick inte att lägga upp vilka uppgifter vi skulle göra på FRONTER då? Som det uppenbarligen gick att göra för andra klasser, vilkas lektioner blivit inställda?

Så man skriver ner vad man ska göra för uppgifter, och tar sig hem igen. För mig som relativt nära skolan tog det en timme av min tid i onödan. Rent bortsett från att jag var tvungen att avbryta det jag höll på med, samt att jag blir så grymt omotiverad att plugga det minsta lilla när sånt här inträffar.

Jag tvivlar starkt på att jag är den enda som är irriterad över att det här inträffat så ofta som det gör, och jag tror inte det finns någon som blir mer studiemotiverad av det heller. För så svårt är det väl ändå inte? Man har uppenbarligen klarat av att lägga upp information på FRONTER, då kan det väl inte vara så svårt att lägga upp korrekt information? Vi uppmuntras att vara källkritiska i vårt skolarbete. Jag börjar bli väldigt källkritisk till informationen vi får från skolan. Kanske skulle man ta och strunta i den informationen helt? Den stämmer ju ändå inte allt som oftast.

Förhoppningsvis har den administrativa personalen tagit till sig vad eleverna sagt till dem upprepade gånger angående att inte lägga upp all relevant information. Förhoppningsvis kommer skolan kunna bygga upp sitt grovt missbrukade förtroende igen. Om man ska sikta riktigt högt kanske de till och med får för sig att lägga upp relevant information på TV-monitorerna. Kanske man kan få lite positiva erfarenheter i framtiden, med ett system som faktiskt fungerar?

You're so far away from me

Om jag blundar, är du då där när jag öppnar ögonen? <3

Men jag har hittat ett yngel i det lilla akvariumet, ett svart t o m, så jag har något att glädjas åt :)

Och snart ska jag iväg till en klasskompis och baka kaka, sedan träffa M ikväll. Nu ska vi fan få Eclipse att funka som det ska...

Tillåt mig att hata er.

Om man bortser från föreläsningen imorse, som tog slut kl 10.15, kan den här dagen bara ta och dö. Efter föreläsningen har man ingen lektion förräns kl 13.30 då man har engelska.För att vara på den säkra sidan kollar man i Fronter om läraren är där, vilket hon inte är så jäkla ofta. Jo, där står inget om att hon inte ska vara där. Så man avbryter det man håller på med och tar sig till skolan, bara för att få veta att "Nej, hon kommer inte idag.".

FÖR HELVETE. Ni kan skriva ut att vissa lärare är borta, men inte alla som är borta? Känns det svårt? Idioter. Börjar bli riktigt jävla förbannad på det här nu. Tack. Ni snodde en timme av min tid idag. Jag hade kunnat göra så sjukt mycket vettigare saker under den tiden än att trängas med en massa korkade Vipan-elever på bussen till och från skolan. För att inte tala om att jag just nu verkligen inte har någon lust alls att göra något som har med skolan att göra, tack vare att ni inte kan skriva ut att en enda jävla liten lärare är sjuk. Tillåt mig att hata er. Tillåt mig att tappa det lilla förtroendet jag hade för er.

Nu ska jag spela bort dagen. Godnatt.

SFS 1999:886. 1 kap. 2 §

"Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande
demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall
främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma
miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan
1. främja jämställdhet mellan könen samt
2. aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning
och rasistiska beteenden."

Den lagen instiftades den 4e november 1999. Jag vill inte påstå att den följts. Faktum är att den inte följts alls. När en elev kan misshandla en annan, utan att skolan gör någon anmälan alls, har det följts då? Svar nej. Och då skedde misshandeln ganska exakt 6 år senare. 2 år efter misshandeln mår offret fortfarande dåligt. Idioten som gick i hennes klass bor 30 m från henne, hon ser honom på bussen sådär 1 ggr/vecka, och går förbi hans hus dagligen. Skolan försökte släta över det, vilket är självklart, och efter mycket om och men bad han om ursäkt (efter att först ha nekat till att han sparkat henne i ryggen, framför en lärare och 30 elever). Sen tyckte skolan att det var ju bra, allt är frid och fröjd. Han har bett om ursäkt, det kommer inte upprepas.

Men fick hon någon upprättelse? Nej, han hade ju bett om ursäkt, behövs det mer?

Uppenbarligen behövs det mer, då flickan fortfarande mår dåligt av det. Ätstörningar, självdestruktivt beteende och hög frånvaro i skolan är inte något som tyder på att hon mår bra. Så vad gör hon då? Jo, hon orkar inte må dåligt längre, utan tar sig samman och försöker reda upp det. Hon tar kontakt med skolsystern på sin skola, som skickar henne vidare till kuratorn. Efter 4 - 5 månader tar kuratorn kontakt med socialsekreteraren på hennes gamla skola och de bokar tid för ett möte. Mötet blir av, en tisdagsmorgon i mars, det regnade när hon gick dit, solen sken när hon gick därifrån.

Men vad gav mötet? Egentligen? En insikt i hur ruttet samhället är? Hur fega alla är?

"Det finns inget dokumenterat kränkande beteende."
"Det kom en lag om att man skulle dokumentera allt kränkande beteende förra året, men då hade du ju gått ut."
"Tror du inte du kan lämna det bakom dig när vi pratat med dina gamla lärare, så kan vi lämna det sedan?"
"Nu när den nya lagen finns minskar det ju risken för att någon annan hamnar i din situation."

Så allt har att göra med vad för lagar vi har för tillfället? För att det står i lagen ska man dokumentera kränkande beteende? Om det inte står i lagen gör man det inte? För helvete, visa lite ryggrad, lite moral måste ni ha någon stans? Även om hon börjar tvivla. Hon vill reda upp det, riva upp gamla dåligt halvläkta sår så att de kan få läka igen, på ett fint sätt, utan en massa ärr. De säger att de vill hjäla henne, men de beter sig precis lika dant som de gjort tidigare, de gör inget mer än att försöka släta över det. De gör det värre. De lurar henne att tro att det ska bli bra, att de ska hjälpa henne, men vad gör de? De ger henne förhoppningar, men sedan krossar de dem. Ska det få henne att må bra? Snarare mår hon bara sämre. Fortsätter det såhär kommer såren inte läka på ett fint sätt, det kommer bli fula ärr, igen.

Älskling...

... snokade idag reda på att jag hade en blogg. Tack för det, skånetrafiken! Men men, nu återstår att se vad han tycker om den. Han sitter på bussen på väg hem nu, han skulle kolla igenom bloggen när han kom hem. Inte för att det är så mycket att se, egentligen, men ändå. Älskling var sötis idag, kom hit och masserade tröttis rygg. :)

Ska snacka med socialsekreteraren på min gamla skola imorgon, tillsammans med kuratorn... Klockan halv 9 på morgonen. Med lång skoldag efter. När jag tidigare talat om för kuratorn att jag tenderar att bli helt uppriven och förstörd efter sådana samtal, och inte klarar av att vara i skolan direkt efteråt. Så hon lägger det på morgonen. Snällt? Nej. Men men, jag orkar inte klaga den här gången, lika bra att få det överstökat och smita hem direkt efteråt, bor trots allt precis bredvid. Sen får kuratorn sköta snacket med de övriga lärarna om varför jag inte är i skolan. Snackade dock med min mattelärare/elevhandledare innan idag, så hon vet. Och jag skrev det i ett mejl till min engelskalärare imorse...

Börjar bli snuvig, eller så börjar det komma pollen i luften. Borde fixa ny medicin. Ska bara ta mig samman och göra det. Jobbigt <.< (ja, jag är lat)

Älskling, nu när du läst hit ner, har jag talat om för dig att jag älskar dig?

Jag vill ha...

... scones som inte ramlar sönder.

Jag vill ha en pojke som håller om mig, som han gjorde igår. Vi hade en månad igår förresten. 2 månader om man räknar med den månaden då vi inte var officiellt ihop, utan alla bara trodde det. Plus 2 månader sedan i somras. Så det blir sammanlagt 4 månader med min älskling. Jag älskar dig. Även om han nog aldrig kommer läsa det här. Han gillar inte bloggar. Synd om honom, jag gör som jag vill. Igår blev jag en snyftsak också.

Fuck you, Carola

Så var man lycklig igen, Nordman ägde Carola. Svenska folket gav Carola fingret. Hon kan dö, väldigt mycket, helst sådär smärtsamt tills hon inser att det inte finns någon "Gud" som kommer och räddar henne.

Pojke kommer snart till sin snyftsak, snyftsak glad. Snyftsak ska spela för att fördriva tiden.

Man söker inte jobb på rosengårdssvenska

Med anledning av en svenskauppgift vi hade i skolan:
---
Först och främst vill jag poängtera att jag inte har något emot folk som bryter på något språk, inte alls. Men att medvetet använda ett inkorrekt språk för att det ger status, det förstår jag mig inte på alls.

Rosengårdssvenska... I mina ögon är det ett fjortisspråk som visar på, ja, lägre intelligens. Undersökningar har visat att de ungdomar som talar rosengårdssvenska kan tala ren svenska också, men väljer att inte göra det. Varför undrar jag? Varför väljer man bort att tala på ett sätt som kan göra en förstådd och inte bli klassad som en idiot?

Då man gått ut i klasser i Malmö och frågat varför de pratar just rosengårdssvenska, fick man bland annat följade svar:

Jag tror att en del pratar Rosengårdssvenska för att man tycker att skånska är fult, särskilt "r":en. – 23åring som kom hit från Libanon som liten

Man pratar Rosengårdssvenska för att kompisarna gör det, för att det är coolt. Men även om jag själv pratar så, fast inte så mycket nu som när jag var yngre, tycker jag inte om dialekten. -22åring som är född i Sverige, turkiska föräldrar

Rosengårdssvenska är mest en form av attityd. Man säger "Ey, mannen" och gör en del medvetna grammatiska fel. – 16åring

På frågan varför man egentligen pratar rosengårdssvenska har jag inte fått ett bra svar. Man kan tro att det beror på att folk som gör det ofta har ett utländskt ursprung, men även infödda svenskar pratar det, och då ungdomarna pratar det medvetet är det inte heller en brytning. Snarare är det en dialekt anser språkforskarna.

Då jag själv vuxit upp på Linero är språket inte helt obekant för mig, många ungdomar här pratar det. Faktum är att, när man tänker på det, pratade många i min grundskoleklass betydligt bättre svenska när de gick på lågstadiet än när de gick ut 9an. Just för att de lagt sig till med rosengårdssvenskan. Jag vet även att det var de här eleverna som hade lågutbildade föräldrar, som själva inte var så bra i skolan, och som sedan hamnade på IV-programmet eller gymnasielinjer utan vidare höga intagningspoäng. Dessutom var det de här ungdomarna som verkade ha enorma problem med mitt utseende och min attityd. Kort sagt kan jag säga som så att jag inte fått en vidare bra bild av dem, just för att de behandlat mig illa.
För att det inte ska ske några missförstånd pratar jag nu om de som pratar rosengårdssvenska, inte om invandrarna. Det är en stor skillnad. Det fanns ett antal väldigt trevliga invandrare i min klass som hjälpte mig emellanåt, och som kunde betrakta mig som en jämnlike (de kom senare in på naturvetenskapliga eller samhällsvetenskapliga linjer).

Jag är rädd att jag även i framtiden kommer betrakta rosengårdssvenskan som något som här ihop med lågutbildade idioter. Tyvärr. Som någon själv sa: Man söker inte jobb på rosengårdssvenska.

Jag vill bara spy på samhället

Klockan är snart 3 på natten och jag kan inte sova. Mina ögon är svullna och jag har inte fått gjort vad jag skulle ha gjort ikväll. Jag tänker förmycket. Kontentan av det hela är att samhället är sjukt jävla konstigt och på det hela taget vill jag bara spy på det. Jag undrar om det finns någon begränsning för hur många tecken man får använda i en bildkommentar, för om begränsningen finns är risken stor att jag spräcker den.
Faktum är att det är just begränsningar jag tänker på, och jag blir så arg och besviken varje gång jag stöter på en ny.
Det hela började väl egentligen igår, men att vi skulle skriva en argumentativ text på engelskan, man fick själv välja ämne efter eget behag. Jag valde polygami, d v s månggifte.
Om två personer älskar varandra, ses det som en självklarhet att de ska få gifta sig med varandra. Idag har vi t o m kommit så långt att samkönade äktenskap inte längre är förbjudet enligt lag.
Men om tre personer älskar varandra, får inte de gifta sig allihop då? Nej, det får de inte, och det är det jag reagerar starkt på.
Vad jag undrar är vad det egentligen finns för vettiga skäl till att inte tillåta månggifte? Vissa hävdar att det är rent preventivt för att en man inte ska få gifta sig med flera kvinnor, oavsätt vad kvinnan tycker, så som är seden i vissa kulturer. Det som står i äktenskapsbalken är dock just det, att båda parterna måste vara överens om att äktenskap ska ingås. Med 'båda parterna' avser jag makarna, inte den ena maken samt den andra makens manliga släktingar. Så där rök det argumentet.
Nästa argument, vad är det? Kanske att folk som bor tillsammans, t ex i en studenkorridor, skulle utnyttja det för att få fördelarna med att vara gift? Jo, det kan man ju tänka sig... Dock är det som så att det med de här fördelarna kommer vissa nackdelar, så som att du blir försörnningsskydlig etc etc. Om du som fattig student inte får ett jobb under sommaren, då du inte heller får studiemedel då det är studieuppehåll, kan du ansöka om socialbidrag. Men om alla i en studentkorridor skulle vara gifta med varandra, får man inte ansöka om det här socialbidraget förräns det att alla parterna är luspanka. Hur många studenter skulle vilja betala korridorgrannens hyra? Inte så många...
Så varför är det förbjudet med månggifte? Varför diskriminerar man den lilla minoriteten? Har inte de samma rätt som monogama personer, när det kommer till fördelar och förmåner i ett äktenskap?
Oavsett vem jag tagit upp ämnet med, har alla visat en ganska stark motvlija till polygami. Jag kan delvis förstå dem, det är klart att långt ifrån alla vill gifta sig med mer än en person. Men är de verkligen så konservativa och insnöade i sin egen värld att de inte kan tänka sig att tillåta att det är tillåtet att gifta sig med flera personer? Bara för att det är tillåtet att göra det, behöver man inte göra det, det är en enorm skillnad.
Nu tror jag att jag fått med det mesta, men reserverar mig för eventuella ändringar.
Jag är nyfiken, var står just du i den här frågan? Jag vet var jag står, och troligtvis har jag många emot mig, men det är synd om dem. Intelligensbefriade kommentarer kan ni gärna skicka, jag kan behöva ett gott skratt.

I skolan

Ibland undrar man vart dagen tog vägen... Idag har bara försvunnit sådär *poff*

Det var mysigt att vakna idag, och se all snö där ute (även om den har försvunnit nu). Det var mysigt att möta Theo på busshållplatsen och tillsammans irritera sig på alla jävla dagisklasser som nödvändigitvis måste ta bussen (kan de inte förvarna så att extrabussar sätts in) så att bussen är försenad och proppfull. Kom trots förseningen i tid till fysiken, och fysiken var mysig den med, på ett sådär fysikmysigt sätt. Dessutom fick vi veta att vi hade provet på torsdag, alltså inte imorgon. Jag blev lycklig, lite mindre ångest över det nu... Sen var det lunch, och för en gångs skull tog det inte så jäkla lång tid att få en Mc Chicken på Mac Donalds (ja, jag är en dålig människa som inte orkar stå och trängas med halva skolan för att få något slabb i mig). Sen var det programmering, och jag insåg att jag faktiskt ligger i fas med resten av gruppen, samt att jag fick snackat med min lärare om Eclipse, hon skulle hjälpa mig att kolla på det och se vad det var som inte funkade. Efter programmeringen var det lunch igen, tog ett glas vatten och satt och snackade med klasskompisarna, innan vi dissade matsalen och gick ut och satte oss på gården i solen. Det är en jäkla skillnad mellan att sitta på en liten gård med 12-15 m höga hus runt hela (= det är vindstilla) som badar i solsken, mot att gå på den skuggiga sidan av en gata där det blåser... Sen bidde det engelska. Vi skulle skriva en argumentativ artikel, jag skrev om polygami, att det borde vara tillåtet. Engelskan tog slut snabbt satan (kanske för att jag skrev klart snabbt, och då vi satt i en datorsal kunde man leka med datorerna), och när vi kommer till matten visar det sig att vi slutar en halvtimme tidigare den dagen. Genomgång av en uppgift, som jag faktiskt lyckades förstå, samt kladda på papperstallrikar. Och ja, sen slutar man.

Nu sitter jag här i en öppen datorsal och undrar vart dagen tog vägen? I o f s är dagen inte slut än, det finns gott om tid kvar som saker kan gå fel på. Men jag vill inte. Idag är en bra dag hittills, solen skiner och jag mår bra. Ikväll ska man se pojken spela, eller ja, han ska kompa en av sina klasskompisar, men ändå :)

Det enda som jag behöver klara av just nu för att dagen hittills ska bli fulländad är att jag lyckas lösa det där jävla problemet med while-satsen. Men jag har gått från 20+ kompileringsfel till bara 2, det är inte helt kasst?

Må bra, ät glass, krama folk

Ångest.

Ångest över att man borde ha pluggat.
Ångest över hur man ser ut.
Ångest över att man inte gör något åt det.
Ångest över provet på onsdag.
Ångest över att man inte kommer plugga imorgon för att man kommer prioritera andra saker.

Jag vill inte >.<

Skogen

Fråga: Finns det något skönare än att komma ut i skogen?
Svar: Nej.

Bitande väder till trots var det riktigt trevligt i skogen med lufsarna, hela dagen har faktiskt varit riktigt trevlig. Man vaknar med sin pojke, lämnar honom vid bussen och går och handlar. Man packa ihop sakerna man ska ha med sig och åker ut i skogen. Där träffar man sin rektor, sådär lagom otippat... Till slut har alla barnen kommit, och man kan bege sig. Pojkarna går och pratar WoW, känns nästan som att man borde börja spela bara för att kunna snacka med dem... Vi gjorde upp eld (vilket lyckades efter ett antal försök, veden var färsk...), lärde ungarna lite knopar, några av dem hjälpte till att sätta upp ett provisoriskt vindskydd, och vi lagade en stor gryta med lite allt möjligt som folk hade haft med sig. Den dominerades av tomat och korv i olika former. God var den, och mätt blev man :)

Väl hemma igen sätter man sig och kollar på fiskisarna, och inser att man håller på att somna. Eventuellt somnade jag också... Sen hem till far för att äta middag, och det var riktigt trevligt det med. Det är inte ofta man är enda barnet vid middagen när man är 4 barn i familjen. Så vi satt och pratade om lite allt möjligt, jag förklarade varför jag hade gjort som jag hade gjort med pojkvänner, och de förstod och lyssnade. Riktigt skönt och trevligt, jag har gärna fler sådana kvällar. Man lever så grymt mycket på en sådan kväll, det ger så mycket mer än man faktiskt kan ana...

Nu vill pojken kidnappa mig, men tja, vi får se om han lyckas komma med ett bra argument, mitt motargument just nu är att jag bara kommer somna på bussen och glömma byta... Så ja, det återstår att se, och det vore väldigt trevligt om han ansträngde sig lite för att få dit mig, tänkte låta honom jobba lite den här gången. Trots att jag älskar honom och vill krypa ihop i hans famn när jag ska sova...

Here I am again in this mean old town...

Kanske inte riktigt som rubriken, med tanke på att jag inte lämnat Lund. Inte än. Men tiden kommer, närmare bestämt i mitten av augusti. Kanada... Ett år... Jag tror jag inte insett det än, att jag faktiskt ska åka till ett för mig främmande land med främmande människor och ett språk jag inte talar flytande.

Jo, det här är första inlägget här, och i skrivande stund har jag ingen aning om hur mycket jag kommer skriva här heller. Kanske blir det här det enda, kanske är det här början på ett beroende. Vi får helt enkelt se, den största frågan är väl egentligen om jag lyckas komma ihåg lösenordet eller inte...

Men nu ska jag snart iväg, möta pojken vid bussen. Pojken är bra, han får en att må bra. :)

Lufsare imorgon = gå upp tidigt för att hinna handla och packa